Sveriges tryggaste tjej?
Detta inlägg skrev jag för några veckor sedan, men struntade i att publicera det. Nu har jag lagt till lite text och vågar publicerar det.
Jag är den tjejen som kommer hem ordentligt från klubben, eller vart jag ska hem från. Jag bor ju ändå i Sveriges bästa kommun (Fokus) och då ska jag känna mig trygg. Men hur kommer det sig att jag är rädd när jag går mina 700 meter hem från tåget?
När jag klev av första tåget den där kvällen från stan trodde jag att jag var ensam om att gå av tåget, men det var flera som skulle av vid min station. Med mig hade jag en tjej och en kille som skulle mot samma uppgång. Jag hade redan ställt in mig på att typ springa hem, eller gå hem snabbt, men framför mig hade jag en tjej som bokstavligen sprang hem. Hon kollade bakom sig hela vägen vi följdes vid. Först tänkte jag att hon var paranoid, för det var ju bara lilla jag som var bakom henne, men sen förstod jag att hon var rädd på riktigt. Hon var rädd för att bli överfallen, våldtagen, rånad eller liknande.
När hon väl vek av gångvägen som jag skulle gå var jag den ensamma tjejen påväg hem och då började jag vända mig om av rädsla. Var någon bakom mig? Följde någon efter mig? Ville någon mig illa?
Den känslan och tanken är jag inte helt obekant med och det handlar inte om hur många som går av vid samma station som mig, jag är lika rädd oavsett. Varför ska en person behöva känna sig otrygg när den går sina meter hem? Borde det inte vara en självklarhet att alla människor känner sig trygga när de går ensamma, oavsett tidpunkt på dygnet?
Även denna kväll kom jag hem välbehållen och det är jag tacksam över, men alla tjejer kommer inte hem välbehållna. Jag har hört så många berättelser via sociala medier och irl om tjejer som har varit livrädda över att gå hem ensamma på kvällen när det har varit mörkt, och det gör mig väldigt ledsen. Jag har även hört killar berätta att de tycker det är jobbigt att gå bakom en tjej på väg hem, då många tjejer har upplevt dem som potentiella våldtäktsmän och börjat gå snabbare i ren panik. Dessa killar har därför börjat ta omvägar hem för att inte utsätta tjejer för den rädslan, trots att de aldrig skulle göra någon tjej något ont.
Jag, med många andra tjejer, vet att alla män inte är våldäktsmän, men jag kan tycka att fokus hamnar på fel saker när man diskuterar problemet. När min kloka vän och klasskamrat Peter skrev ett blogginlägg i ämnet (läs det här) fick han ett flertal kommentarer av kränkta män som kände sig tvungna att skriva långa försvarstal att de minsann inte var våldtäktsmän. Att sitta och försvara sig själv är enligt mig själviskt och idiotiskt då det flyttar fokus från det verkliga problemet; att kvinnor faktiskt känner sig otrygga och blir våldtagna.
Att säga "alla män är inte våldtäktsmän" är som att säga "alla kvinnor blir inte våldtagna" och det löser inte problemet med att jag och många andra känner oss otrygga när vi går ute på kvällen.
Jag tycker det borde vara en självklarhet att känna sig trygg i Sverige, framförallt i Sveriges bästa kommun, och något behövs göras.
skriven
Spot on, Sofia! Riktigt bra skrivet!