I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.
Igår blev jag bjuden på bio av Martin. Vi bestämde oss för att se "The fault in out stars" eller "Förr eller senare exploderar jag", som den heter på svenska. Jag hade läst litegrann om den innan och var väldigt sugen på att se den. Dock hade jag missat den lilla detaljen att den skulle vara otroligt sorglig och jag hade behövt 100 näsdukar.
En helt fantastisk film som innehöll kärlek, sorg, humor och allvar. Musiken var även fantastisk som gjorde filmen till en av de bästa som jag har sett. Tårarna rann ner för mina kinder större delar av filmen och den berörde mig verkligen. Många tankar väcktes. Efter filmen tog vi tåget hem. Jag kramade om honom hela resan hem och försäkrade mig om att han visste hur mycket han betyder för mig. Livet är skört, det gäller att uppskatta det du har och vara tacksam över att du och dina nära mår bra.