In order to fall asleep, you have to pretend to be asleep
Jag har fått höra, sen jag var liten, av flera i min närhet att jag alltid är så duktig och att jag alltid klarar mig, innan de ens vet om jag verkligen gör det. "Duktiga du" kan vara det värsta någon kan säga till mig och det händer allt för ofta att jag blir tilltalad på det viset.
Ibland brukar jag fundera på vad som skulle hända om jag skulle sluta vara mig själv och bara strunta i allt. Sluta vara duktig, strunta i skolan, strunta i att jobba, strunta i att betala räkningarna och strunta i att klara mig själv. Vad skulle hända då?
Jag har aldrig varit någon riktig pluggis i skolan utan jag har oftast bara gjort det jag måste och ingenting mer. Varför? Jo, av den enkla anledningen att jag inte har känt för det. När jag väl började på Nackademin i höstas så beklagade jag mig inför min mamma att alla i min nya klass verkade så himla engagerade och duktiga i skolan. Då sa hon: "Men Sofia, det kanske är dags för dig att satsa och göra ditt bästa för en gång skull." Jag tog till mig vad hon hade sagt och bestämde mig för ge allt. Nu har jag gått denna utbildning i lite mer än en termin och jag tror att jag har gett allt, eller mina betyg säger att jag har gjort det iallafall. Sen att jag har fortsatt med taktiken att plugga dagen innan en tenta är en annan sak, för det har ju gått vägen ändå.
Men det som gör mig ledsen ibland är att personer i min närhet ofta antar att det går bra för mig och att jag klarar mig, utan att ens fråga mig. Jag får mer sällan höra att jag gör bra ifrån mig, för de tror att jag redan vet det. Hur ska jag kunna veta det? Jag minns så väl i höstas när klassen fick tillbaka sina tentor och fick prata med varandra hur det hade gått. Jag frågade min bänkkamrater hur det hade gått, men jag fick aldrig frågan tillbaka.
Jag vet innerst inne att jag gör bra i från mig, men ibland behöver även "duktiga jag" få höra det.